Björn Lippold

Det tar sin tid att bli frisk

 Av Ni som följer mina blogginlägg kan det säkert finnas de som tror den operation som undertecknad genomgick för en och en halv månad sedan gick riktigt dåligt, han har inte ändrat något på bloggen, men så är inte fallet, det  gick rickigt bra. Det var bara det att undertecknad trodde att han orkade mer än vad han gjorde. De första veckorna var det att hålla sig lugn, efter detta tog det ett antal veckor och gradvis komma tillbaka till det vanliga jaget, vilket jag nu  tycker jag gjort, tack vare min hustrus uppoffrande hjälp, detta hade jag inte klarat utan henne.

Vad som är intressant är för mig att se hur den svenska sjukvården fungerar  samt hur omgivningen fungerar när de hör talas om att man varit inlagd och operarats. Sjukvården är fantastisk och det är inte tack vare att det sitter ett antal politiker och delar pengar. Det kunde den personal som jag stötte på säkert betydligt bättre sköta själva för då kom säkert pengarna till det ställe där de som bäst behövdes och inte bara till det som ett antal förstå sig påare tycker, ni vet de som inte förstår att det till största delen är människor som  behövs och inte bara apparater. Den största tillgången vi har i den svenska sjukvåden är personalen. Det är de som under sitt arbetspass oavsett hur krävande vi patienter är vad gäller gnällighet och ställda krav ändå ger oss en uppmuntrande klapp på axeln. Det är de som trots att benen knappt bär ändå med ett leende på läpparna springer hela korridoren bort för att hämta det där glaset saft. Eller det kan vara läkaren som under 3 timmar stått över en på operation och fixat till så att man överlever och när man nästa dag har vaknat upp med lugn och saklighet berättar vad som är gjort och hur man nu kommer att känna det.

Jag kan bara  gratulera oss alla  att dessa människor finns jag såg dem under en vecka på avdelning 71 på Kärnsjukhuset i Skövde. Ett stort tack att Ni finns och det Ni gjorde under  min tid hos Er.

Nu till detta hur omgivningen fungerar. Att det kan bli så mycket rycken det trodde jag inte, eftersom jag hade den naiva föreställningen att man tar reda på fakta innan man talade om andras sjukdomar och för att nu under den närmaste månaden  med bloggen redovisa vad det är som har hänt hoppas jag får bort alla rykten.

Det upptäcktes i augusti en ganska stor tumör på ändtarmen och en mindre på tjocktarmen. En månad senare hade man genom tre timmars operation tagit bort båda samt 40 cm av tarmpaketet och hängt en påse på magen på mig, jag blev en stomipatient. Vid återbesöket som jag gjorde några veckor efter ingreppet fick jag reda på att man nu inte hade något tecken på en spridning av den cancer som man tog bort. Vad som syns på mig är att jag sedan i somras har gått ner 15 kg, men enligt alla gör inte detta något och det har inget med tumörerna att göra utan själva operation. Eftersom jag behöver gå ner ytterligare 20 kg för att komma ner i rätt vikt ca 80 är det bara att kämpa på. De som hoppas mest på att denna viktminskning är min skräddare, för han ser möjligheten i detta mitt nya liv.

Uppgiften om att jag haft magkräfta och annat är alltså överdrifter och nu på tisdag den 15 gör jag mitt första föredrag efter operation och detta kommer jag att göra så länge människorna vill lyssna till mig om livet förr.